jeeey

Solen skiner, å jag sitter inne i lägenheten... Har precis bakat lite bröd & spacklat igen alla 567 hål i väggarna. Nu ska det målas! Dom 3 olika gröna nyanserna som dom förra hyresgästerna prytt väggarna me ska bort för nu ska det bli vitt och fräsht! Kanske en fin mörk lila vägg i v-rummet...

Snurret i huvet har avtagit ganska mycke å jag känner mej piggare. Himla skönt! Men när jag går på promenad eller som nu när jag spacklade så kommer det tillbaks. Undra hur 12timmars dagarna på jobbet ska gå...?

Näpp, nu ska jag se till å fixa disken!

Livet snurrar vidare å jag me det...

Katten Torsten har nu idag testat om han kan flyga. Det kan han inte! Han kan inte heller ha så värstans många liv kvar av dom 9 han blivit tilldelad...

Min dag som va så bra, fått oändligt med kärlek (som vanligt ifs;) ), fått lön, mådde ganska bra å humöret på topp. Beslutade mej att vara lite effektiv när jag ändå mådde bra å tänkte putsa dom JÄÄÄTTE skitiga fönstrena. Den nyfikna katten Torsten va snabb som fasiken ut i vädringsfönstret å nosa. Jag va där direkt å sa till honom på skarpen, stängde till fönstret å vände mej om för att hämta putsgrejjor. När jag typ 15 sekunder senare vänder mej igen så har kattskrället lyckats öppna fönstret å går ut på det typ 7cm smala fönsterbläcket. PANIK! Jag försöker locka in honom så han inte ska bli stressad, han försöker vända sej om å gliiiider sakta på plåten å faller sen desto snabbare ner 3 våningar mot stenplattorna. I mina ögon så faller min bäbis mot en säker död... Panikslagen, hysterisk å hyperventlierande springer jag (!) ner för trapporna å öppnar porten. Där ligger han, typ där han landade å ser hel ut.. Försöker lämna ett meddelande till älsklingen som jag ringt samtidigt som jag sprang men vet ärligt talat inte hur mycke man kunde höra av vad jag sa.
Lyfter upp honom å han verkar hel!

Efter 4 timmar är Torsten fortfarande inte me i matchen å jag börjar oroa mej igen. Tar en taxi till veterinären där dom röntgar honom å kommer fram till att han är okej! Lite medtagen å troligen ont i kroppen. Han fick smärstillande å sen så vill dom att han ska va kvar en natt... Men varför??? Han va ju okej. Jag tog hem honom iaf, man vet ju hur värdelöst det är att va på sjukhus. Å för hans del hade det inneburit en natt i en liten bur med massa andra ylande sjuka djur... Knappast bra återhämtningsmiljö!

Nu är vi hemma igen... taxiresan + veterinärnota slutade på 2776kr tillsammans, yaaaay va kul me lön!!!!

Vad har har jag nu egentligen fått gjort idag å vad för slutsatser kan man dra?

1. Putsat fönstrena, check! Men dom ser fortfarande smutsiga ut...
2. Kan katten flyga? Nope, absolut inte!!!
3. Är katten en ballerina? Näääheeee du, inte det heller!
4. Är katten en utbrytarkung? Jajamensan, en ny Houdini!
5. Har jag ätit middag? Nääj, när skulle det ha hunnits med?
6. Är veterinärer nuförtiden att lita på eller är dom som bilmekaniker? Man lägger på lite vård för att öka vinsten...? JAPP! Så måste det vara!
7. Fick Torsten mej att trotsa min rädsla mot ohängda Göteborgare under min yrseltid? Joru, spårvagn x 2 blev det hem...
8. Kul med lön! Framförallt när man har familjemedlemmar som hjälper till att göra av me dom.. Gudförbjude att det skulle bli pengar över till t.ex. en snygg turkos, lila, grön prassel adidasjacka...!
9. Borde Torsten tänka mer på sin figur? Hmm, den är ju jäkligt snygg som den är men hans kattmamma kulle ha mycke enklare att bära honom till å från veterinärbesöken om han vägde liiiite mindre än 7,5kg.
10. Har nu katten lärt sej att han INTE kan flyga & att han INTE är nån ballerina? Nääääe det tror jag inte han har fattat! Han testar nog sina vingar snart igen är jag rädd...

Igår hade jag en jättebra dag å mitt hjärta lyftes äntligen upp ur det dunkla hål det varit i de senaste dagarna. Älsklingen min är bäst på att göra mej glad. Även när jag själv tror att det aldrig ska gå. Jag drunknar i mina mörka tankar & funderingar om hur dåligt jag mår. Så plötsligt kommer hon å bara lyser upp min tillvaro och innan jag vet ordet av så kan jag inte hålla leendet tillbaka, även om jag skulle vilja...

Idag känns alltig hoppfullt igen och mörkret känns väldigt långtborta. UNDERBART!! <3

 

Jag hatar att vara jag just nu!

Jag mår skit, vill dela det med folk men hur mycke kan man prata om sej själv och om hur dåligt man mår utan att folk tycker man är asjobbig egentligen??? Försöker låtsas som om allt är bra, kan säkert lura en del, men inte mej själv... Huvet känns som det är fullt med bin, surrar å tjuter i öronen, huvet värker å allt snurrar runt. Illamåendet är tillbaka med förnyad styrka åxå....

För första gången sen jag bytte stad längtar jag nu tillbaka till mina nära å kära. Önskar jag kunde åka hem till min älskade moster å bara få vara där. Inte vara ensam. Eller ha möjligheten att åka till min mamma å bröderna brothers, mormor å morfar, farmor å farfar, pappa eller min underbara syster. Eller åka å mysa hos Tarja, där man bara kan få vara sej själv. Men nu sitter jag här, ensam. Kan inte låtsas att jag inte känner mej otroligt ensam nu.

Har nu med motivation att få en glass (av mej själv) som belöning gått till affären :) Tror faaan då att affären (närliggande Ica) inte har någon glass!!! :O Va i hela världen?!

Men, idag är verkligen sommaren på besök. Guuuud va härligt väder! Å så kan man inte njuta ordentligt av det...
Undra om jag å älsklingen kanske kan få suga i oss lite sommar på måndag när hon är ledig :) Men det ryktas om att det ska bli kallt igen då, såklart... Har, dagen till ära, med finbesök å allt, klätt på mej shorts, linne å flipflop :D
Hurra hurraaaa! Sommaren är här! För en dag iaf ;)

Nu ska här bakas bröd! Goa små ostfrallor blir det :)
Sen blir det matlagning...
Sen antar jag att det måste diskas igen... *urk*
bonusuppgift: packa upp tvätten!

Minuterna tickar på å dagarna går visst framåt... Så mycke saker jag skulle behöva göra men känner mej inlåst.. När man sitter här i soffan så fungerar man ju ganska bra men så fort man kommer ut i stora världen så blir allt plötsligt jäkligt stort å plötsligt skrämmande :(
Så fort en del av sinnena försvinner blir världen överaskande stor å läskig! Svårt att beskriva för folk, jag är ju fortfarande jag men känner mej så liten, å hemskt hjälplös...

Enklare blir det ju inte av att vara i Göteborg utan nåra direkta vänner som kan underhålla mej eller tvinga ut mej på små äventyr. Samtidigt finns det inte nån annan plats jag hellre skulle vara på än nära min älskling!

Min älskling.... Inte har jag någonsin varit med om någon som ställer upp så vansinnigt mycke på mej. Hon har ju verkligen gjort allt för mej!